Utvalt

Vintersol

I natt, natten mot 22.12.2023, var det vintersolstånd. Nu är natten som längst och mörkret råder några dagar till innan solen så småningom börjar återvända. Dagens längd idag är 4 h 26 min.

Jag tycker det är sorgligt att det i vår kultur inte firas att solen återvänder. Visst, vi har ju jul, men det är en helt annan tradition. Jag läser på Instagram-kontot @wildherbalista: ”I förkristen tid firades 13 vinternätter. (Ibland 12, beror på hur en räknar) Det är en tradition som handlar om att under 13 heliga nätter från och med idag [dvs vintersolståndet] och framåt spå ditt år.” Det låter som ett intressant uppdrag för julen och mellandagarna.

Denna morgon åt vi frukost i skenet av levande ljus för att uppmärksamma vintersolståndet. Och eftersom det var nästan kl 10 innan vi steg upp, så hade vi ju också lite ljussken utifrån!

Utvalt

Om att bli resursexperimenterare

Pengar. Sällan har ett ord sådan otroligt tyngd. Så många berättelser (antaganden, påståenden, tankar) som är kopplade till detta enkla ord.

Det finns flera olika sorts tankar kring pengar. En populär berättelse är att det aldrig finns ”tillräckligt” med pengar och om jag bara hade lite mer pengar, så skulle livet vara betydligt enklare. Det här är en berättelse kring brist. En annan berättelse är att världen skulle vara en så mycket bättre plats om pengar inte existerade. Den här berättelsen ser pengar som något smutsigt och korrupt, något som ska undvikas. Ingendera av dessa berättelser är bra eller dåliga, de är helt enkelt bara berättelser som handlar om den resurs vi allmänt kallar pengar.

Dessa berättelser är pengaberättelser, omedvetna berättelser om vad pengar är och hur det fungerar. Berättelser om pengar som vi ärvt från våra föräldrar eller fått höra av andra vuxna som barn. Berättelsen kring ”jag behöver pengar för att leva” har sitt ursprung i den patriarkala, kapitalistiska spelvärlden*. Det finns andra möjligheter. Genom att ändra din tankevara (sättet hur du tänker) kan du träna dig att se pengar som endast en av alla de resurser som du har till ditt förfogande. Du lär dig upptäcka de andra valutorna som flödar genom ditt liv som som du även själv kan ge upphov till. Valutor som är av icke-materiellt värde.

Många av pengaberättelserna är så djupt rotade i vår västerländska tankevärld, att de känns som sanningar. En av dessa berättelser är ”jag behöver ha ett jobb”. Eller om jag inte har ett jobb (och en arbetsgivare), så behöver jag ha ett företag. De är de två tillgängliga alternativen i moderna samhället. Ifall du varken har ett jobb eller ett företag, så är du en samhällsbörda. En person som inte bidrar till samhället genom att betala skatt och genom att ha tillräckligt med pengar till att hålla ”ekonomin” igång med sina konsumtionsvanor.

Efter att jag hoppade av mitt kommunala kontorsjobb nästan två år sedan hade jag en pengaberättelse: ”Jag ska starta ett företag och erbjuda mina tjänster som simlärare och hållbarhetscoach. Det kommer att fungera hur bra som helst!” Kanske inte helt otippat att det inte fungerade så bra. Det var ju en fantasivärld att pengar plötsligt skulle börja strömma in. Jag hade ersatt en berättelse (”det är tungt att ha ett jobb”) med en annan, motsatt, berättelse (”det kommer att vara enklare att vara företagare”). Jag märkte ganska snabbt att det inte fungerade: det jag hade att erbjuda var inte speciellt intressant för Universum. Samtidigt förstod jag att min tankevara krävde en uppdatering. Jag gömde delar av mig själv samtidigt som jag förväntade andra att lägga märke till och uppskatta mig. Någonting behövde förändras.

Jag läste en tid sedan en mening som ungefär var så här: Vi är döttrar till de häxor som inte brändes. Att hålla sig neutral och osynlig har varit en fungerande överlevnadsstrategi för kvinnor i hundratals år. Vi lär oss att hålla oss till spelreglerna, vi får lära oss att vara snälla och att inte vara för uppseendeväckande (för då får vi skylla oss själva om det går dåligt för oss). På insidan håller vi på att dö en stilla död genom att inte göra det vi verkligen vill göra och stå till tjänst för något större än oss själva. I den kapitalistiska kulturen är våra talanger och specialkunskaper endast hobbyn ifall vi inte är supertalanger och kan omvandla vår talang till ett jobb.

Jag beslöt mig för att ändra min identitet och bli en resursexperimenterare. En resursexperimenterare gör medvetna handlingar angående pengar och icke-materiella valutor i nuet, utan att ha förväntningar på hur det kommer att gå. Jag beslöt att dela av min tid och mina talanger till min omgivning och inte lägga fokus på att få pengar för det jag gör. Om jag ser att en uppgift behöver göras, så tar jag ansvar för att det blir gjort samtidigt som jag är uppmärksam på de stunder då låg drama (bitterhet, arrogans, irritation, överlägsenhet etc) visar sig.

Efter att jag har skickat ut signaler ut i universum att jag är tillgänglig för intressanta uppdrag har intressanta uppdrag börjat hitta mig. Dessutom har jag också märkt en annan sak. Varje gång jag märker att pengarna börjar tryta, så dyker nya möjligheter upp. Möjligheter som bidrar med den summa pengar jag behöver för att hålla vardagen i rullning. I slutet av november kände jag oro inför den kommande månaden, som verkade bli helt utan inkomster. Bara några dagar senare blir jag tillfrågad om jag kan vara inhoppande ledare för barngrupper under hela december. När sådant händer kan jag känna universums magiska fingrar i arbete och jag känner sådan enorm glädje och tacksamhet. Något annat är faktiskt möjligt!

*Med spelvärld (gameworld) menas en sorts bubbla med sina egna regler och värderingar. En spelvärld kan vara t.ex. ett företag, en sportklubb, en familj men även en bank, Posten, en skola osv där de som medverkar följer ”spelets” regler på hur man ska vara och vad man ska göra i kontexten.

Utvalt

Tillbakablickar

Sedan barnen föddes har vi haft som tradition att skapa en fotobok av året som gått och ge det som present åt barnens far- och morföräldrar. Denna helg har jag haft bråttom att få den gjord, eftersom fotoboksleverantören erbjuder rabatt på fotoböcker fram till söndag. Och fast jag tänker på att börja göra den i god tid, så blir det ändå i sista stund. Kanske nån känner igen sig…

Jag märker att samma känslor dyker upp varje år: jag är arg på att det tar så länge att hitta bilderna jag vill använda och att det är en oväntat långsam process att få flyttat över bilderna i en enda mapp. Då jag väl kommer igång är jag glad över att vi valt att börja göra fotoböckerna eftersom det blir ett så fungerande kollage. Det är också roligt att bli påmind om allt vi hunnit göra och uppleva under det gångna året. För det sker ju massor under ett år!

Samtidigt är det ganska tydligt att jag underskattar årets innehåll. Jag har uppfattningen om att åren bara rinner iväg och ingenting händer, inget förändras. Det stämmer ju inte, inte det minsta! Det är först i efterhand jag märker tydligare att jag förändrats, omständigheterna förändrats och personerna omkring mig förändrats. Och inte alltid till det ”bättre” eller ”sämre”, utan helt enkelt bara blivit annorlunda från det tidigare.

Lika mycket har jag insett att det inte är någon poäng att visualisera framtiden och ha målsättningar, för målsättningarna och värderingarna lever sitt egna liv och böjer sig enligt situationen. Därför känns det för mig helt onödigt med 5- eller 10-årsplaner, eftersom mitt liv just nu handlar om att prova mig fram och nappa tag i nya möjligheter när de dyker upp. Långtidsplaner har förstås sina fördelar och jag kan absolut behöva ha sådana också, men inte nu. Och jag är glad över att ha lärt mig bort från att konstant leva i framtiden, för jag har minsann använt tid och energi till att leva i framtiden ”då allt är annorlunda” och ”sen då jag har (åstadkommit X) kommer allt att falla på plats”. Då valde jag att inte känna de obekväma känslor som nuet väckte i mig och undvek att göra val för att ändra på situationen just där och då.

Utvalt

Kroppens rytm

I skrivandets stund är jag i dag 23 i min menscykel. Det innebär att jag är i den inre hösten, vilket passar bra med den yttre hösten. Hösten är en tid för att varva ner, avsluta projekt, samla ”skörden” inför den kommande vintern. Jag trivs bra med den inre hösten, det får mig att fokusera på tråkiga saker som att avsluta projekt, skriva e-postmeddelanden som jag inte fått skrivit tidigare, kanske städa ur skåpen sådant som jag inte längre behöver (gäller även symboliskt) och tänka efter om det jag gör känns meningsfullt.

Ungefär 3 år sedan deltog jag i en kurs kring Justisse-metoden med Suvi från Sinun Kiertosi, där du kartlägger din menscykel genom att både mäta kroppstemperaturen varje morgon innan du stiger upp och observerar dina kroppsvätskor som livmodern producerar, sk. cervixsekret. Nu är jag i min 33. menscykeltabell och jag är fortsättningsvis lika fascinerad av hur min kropp fungerar och vilken visdom det finns i kvinnokroppen. Förutom tabellen har jag också gjort dagliga anteckningar kring mitt humör och min energinivå, för att se samband. Det är så intressant att märka hur vissa beteenden återkommer varje menscykel under ungefär samma cykeldag.

Att leva utifrån det cykliska har skapat väldigt mycket klarhet och möjligheter. Jag vet bättre än att börja bolla kring nya idéer under den inre hösten, eftersom jag då helst vill avsluta sådant jag påbörjat. Jag vet också att det inte är någon poäng att försöka fokusera på att organisera eller ordna upp under den inre våren, för då är energin mer på att skapa nytt och sparka igång nya projekt.

I och med att jag redan fyllt 40 tror jag att jag har fördelar av att jag har haft koll på min menscykel i flera år, då den tiden kommer att cykeln inte längre är lika stabil. Jag är ändå ledsen över att jag inte upptäckte detta redan tidigare i mitt liv. Tänk så mycket mer förståelse jag hade haft för min kropp och vad som fungerar i de olika inre årstiderna. Nåväl, det förgångna kan jag ju inte förändra och det är ju tur att jag hittade dessa verktyg överhuvudtaget.

Blev du nyfiken och vill höra mer om de inre årstiderna? Då tipsar jag om podden Förmödrars makt och specifikt avsnitt 14. Blod & Måne. Om du gärna läser på engelska eller lyssnar på engelska poddar så rekommenderar jag Red School, där de har massa information om de inre årstiderna. Podden heter The Menstruality Podcast och jag tycker den är väldigt inspirerande.

För varje inre och yttre årstid som går påminns jag om hur det moderna samhället fortsätter att insistera att människorna visst kan prestera samma dag ut och dag in, att det cykliska kan ignoreras. Det är ju vansinne! Ingen levande varelse, mänsklig eller icke-mänsklig, lever på samma sätt året runt. Alla varelser anpassar sig till ljuset, omgivningen, värmen under de olika årstiderna.

Så sköt om dig nu då vädret kallnar och mörkret lägger sig kring oss!

Utvalt

Hitta sin grej

Några dagar sedan så jag ett klipp på instagram där en person sade ungefär så här: ”orsaken till att så många är utbrända idag, är att så få människor har hittat ‘sin grej'”. Jag kände igen mig i kommentaren. Tänk så många år jag har lagt på sådant som inte känns som min grej! All den tid som lagts på uppgifter som känts meningslösa!

Visst finns det saker som behöver göras som kanske inte känns så inspirerande – mat ska lagas, kläder ska tvättas, inkomsten förvärvas, men om det inte finns något i livet som väcker gnistan i ens Väsen så blir hela livet rätt så tråkigt.

Jag har funderat en hel del på vad ”min grej” riktigt är och hur jag kunde få genererat lite inkomster med det. Fortsättningsvis har jag inte kunnat specificera vad det är och i varje fall inte lyckats göra om det till en företagsidé. Kanske det är där som problemet ligger: talangen ska vara ”ekonomiskt lönsam”. Hur gör man då, i dessa tider av specialisering, pengar med att vara helt ok på flera saker? Det är en retorisk fråga, som inte kräver ett svar, men likväl en fråga som dyker upp i mig nu och då. Oftast blir det ju, enligt samhällets urbana legender: att arbeta med det du brinner för ger sällan en bra inkomst. Och det är ju synd att det blivit så att människor inte uppmuntras att satsa på det som de brinner för, eftersom ”man inte kan leva på det”.

Vad är du bra på? Vad är din supertalang?

En återblick

2023. Snart är dina dagar räknade. Året har känts långt som ett årtionde och varit händelserik på många sätt.

Att göra sin egen grej är motiverande och glädjefullt, samtidigt känns det under lite sämre tider som otroligt tungt och som om jag försöker pressa mig framåt i en stark motvind. Många bollar har satts i rullning, fast flera av dem slutade rulla snabbare än vad som var tanken.

Det finns så många gamla trauman som dyker upp när jag provar på något som jag inte gjort tidigare. Så många röster (både interna och externa) som påpekar om allt som kan gå fel, som inte kommer att fungera, hur dålig idé det är och undrar varför jag inte bara kan vara ”normal”. Alla dessa försvarsmekanismer som ännu sitter i fast jag intalar mig själv att jag har vuxit som människa och inte behöver vara rädd för att visa mig. Och visst känns det tungt då en idé inte får vingar, då det ser lovande ut men sedan faller pladask innan det kommer ordentligt luft under vingarna. Kurser som fick några anmälningar, men inte tillräckligt för att genomföras.

Å andra sida, alla de gånger som jag fått erbjudanden till inkomst då jag behövt det mest. Timingen som har fungerat betydligt bättre än på evigheter.

Under nätterna efter vintersolståndet har jag lagt på minnet det jag drömt om på nätterna. Oftast handlar drömmarna om vardagliga situationer, men jag har märkt av en viss underton. Det är en underton av äventyr och lekfullhet. En inbjudan att (åter)upptäcka nya situationer och sällskap. En viskning att inte fastna i ”samma gamla vanliga”, utan hitta gnistan i det vardagliga såväl som i det ovanliga.

Jag ser framemot vad kalenderåret 2024 har att erbjuda och är lika nyfiken på vad jag själv kommer att skapa under det kommande året. För att halvt citera Barbie i filmen, ”it’s gonna be the best year ever!”.

Money Club

Money Club kan låta som en investeringsklubb, där man får heta tips om hur man tjänar massa pengar med smarta investeringar. Det är det inte, åtminstone inte den Money Club jag talar om! Money Club är ett workshop-format med ändamålet att skapa icke-materiellt värde och föra det vidare så att du blir ett föremål som den universella energin ska flöda igenom.

Icke-materiellt värde, vad är det? Var och en av oss har en eller flera specialtalanger, något som vi är jättebra på. Inget av dessa handlar nödvändigtvis om vad du gör som ett jobb, fast i bästa fall får du lön för det du älskar att göra. Det kan handla om en talang att föra ihop människor som inte känner varandra från förr, en talang att berätta medryckande historier, en talang att få allt grönskande omkring dig att frodas, eller något helt annat. Tänk på sådant du gärna gör, men som du sällan får någon monetär ersättning för. Det är ditt icke-materiella värde. Men tänk om det skulle ske en förändring och du faktiskt skulle kunna klara dig bara med att göra sådant du älskar att göra? Skulle det inte vara fantastiskt och skulle det inte dessutom gynna i hela din omgivning att du sprudlar av glädje och energi?

För att riktigt förstå omfattningen av att sprida på ditt icke-materiella värde ut i universum så krävs ett skifte i tankevaran, dvs i sättet du tänker. För det finns ju även andra valutor än bara reda pengar, kanske du får en gentjänst som betalning, någon hjälper dig med något du själv inte är så bra på, kanske du märker först lång senare hur du får tillbaka av det du gett bort. Här är nyckeln att se värdet i det som inte är ”lönearbete”. Ifall jag tänker att jag gör det för att jag ”måste”, eller för att ”ingen annan gör det om inte jag offrar mig” så är min tid och energi inte autentisk. Då är jag inne i en ”ansvarsfullt offer” roll och jag kan känna i mitt stilla sinne att jag har rätt att hysa agg mot dem som ”kräver” att jag ska ge min tid och energi åt någon uppgift. Visst kan alla uppgifter bli betungande, men då är det min, och endast min, uppgift att säga att jag inte orkar just nu, eller att nu vill jag att någon annan tar på sig uppdraget. (Och jo, jag är medveten om hur svårt detta kan vara. Men det är kraftfullt att säga Nej.)

Vi tar ett litet experiment för att komma igång. Vad skulle du göra om du nu genast skulle få tillgång 1 miljon euro. ”Om jag hade en miljon euro idag, skulle jag…” Tänk igenom det, ta det på allvar. Lyssna på dina impulser och skriv ner det som kommer upp, fast det verkar helt orationellt. Skriv ner dina svar. Om en veckas tid, läs igenom dina svar och gör ändringar vid behov. Om ytterligare en veckas tid, läs igen genom dina tidigare svar och gör ändringar om det behövs.

Just nu har jag blivit en del av Money Club workshop-hållarnas team och jag ska börja planera att ordna en Money Club på svenska. Håll utkik! Mer info kommer snart!

Mörker råder…

Det har väl inte undgått någon att vi lever i den mörkaste tiden på året. Vissa ogillar vintern, men jag tycker det är rätt så roligt med mörker. Mörker i dubbel bemärkelse, för jag syftar nu på både bristen på dagsljus och på vår egna skuggsida. Du vet, den del som du gömmer för de flesta: dina rädslor och obekväma minnen, gammalt gråll som lämnat kvar i din kropp och som dyker upp om och om igen då en viss sorts situation uppstår. Jag har fått utvecklat en viss sorts glädje i att upptäcka mina gamla strategier och beteendemönster och medvetet välja att prova på något annat nästa gång.

Några veckor sedan deltog jag i en workshop kring att bli medveten om sina ”ensamvarg”-strategier. Strategier som baserar sig på tanken att ”ensam är stark”, ”jag klarar det utan hjälp” och som skapar en vägg mellan dig och din omvärd. Och i det västerländska samhället är det ju viktigt med tävling mellan människorna. Tanken om att vi ”slåss” om de begränsade resurserna som finns med våra medmänniskor och att ifall någon har det bra ställt betyder det att det finns mindre av det goda åt alla andra. Detta tänkesätt är ju drivkraften i det kapitalistiska system vi lever i. Men det finns ju även andra tänkesätt och det är fullt möjligt att uppdatera sin tankevara (thoughtware), dvs hur du tänker.

We think we have RESOURCE problems but we actually have IMAGINATION problems because everything we NEED is here

Phoebe Tickell, Moral Imaginations

En av mina tankemönster, som jag identifierade som ett ”ensamvarg”-mönster, har varit att inte fira mig själv (eller andra) tillräckligt. Jag har inte firat att jag nu klarat mig i över 1,5 år utan ett egentligt jobb (endast jobbuppdrag från flera arbetsgivare) och jag lever fortfarande och mår egentligen helt fantastiskt! Dessutom har jag jobbuppdrag som är roliga och givande, som oftast ger mer energi än de tar. Jag har också tvingats medge att jag inte riktigt klarat av att glädjas över andras glädjeämnen. En gnagande avundsjuka har ofta krypit in under min tröja. Jag upptäckte att när glädjen inte ges plats finns det heller inte rum för att fira sig själv eller andra!

Nya traditioner

Vinter är en passande tid att medvetet varva ner, att tänka på året som gått och fundera på vad som fungerar och inte fungerar. Nu är ju inte det moderna samhället byggt så att vi kan ta det lugnare under vinterhalvåret, utan samma takt borde fortsätta sommar som vinter. Helt absurt, ju!

Jag experimenterar med att skapa nya traditioner. En pinfärsk tradition är att börja nedräkningen till vintersolståndet när det är 6 veckor kvar tills ljuset vänder. Det är inte mitt eget påhitt utan jag läste om det som ett alternativ till adventsljusstaken, ”vänt”ljusstaken med 6 ljus. Nu har jag ingen sådan ljusstake heller, utan endast ett blockljus som jag ska tända regelbundet fram till vintersolståndet. För er som inte visste, så är jag ingen ljuständar-typ från tidigare. Den här traditionen kräver lite ansträngning från min sida. En ansträngning att stilla mig framför ett ljus minst en gång per vecka. I stället för 6 ljus har jag i stället plockat 6 växter ur närskogen som får representera de 6 veckorna fram till vintersolståndet. Och jag tänker hitta på någon ny tradition till vintersolståndet också!

Mitt ljus i väntan på midvinterståndet. Ett vitt blockljus som är placerat på ett glasfat. Glasfatet är placerat på en mörkgrön tallrik med bland annat gran- och tallkvistar samt lingonris.

Tala (och skriva) är guld

Jag har lovat (främst mig själv) att skriva ett inlägg per vecka. Det kommer jag att fortsätta med fram till nyår. Idag känns det ändå motigt att skriva, för jag intalar mig själv att jag inte har något att skriva om. Så jag skriver om det.

Mina barn har haft som uppgift att under hela denna och nästa vecka skriva dagbok. Uppdraget för klasserna 3-6 är att skriva en hel sida om varje dag. En hel sida! Både jag och barnen tycker det är mycket. Inte för att det inte finns saker att berätta om dagen som gått, men för att redan de har lärt sig att inte pladdra på för mycket. Redan nu känner de att det känns konstigt att bara babbla på om sin dag. Jag känner samma, det känns konstgjort att låta orden rinna ur mig utan att mentalt censurera mig eller berätta endast den korta versionen. Jag har inställningen ”ingen orkar lyssna på mig om jag bara pladdrar på” och det är ju inte bara en tanke. Jag har ju upplevt det otaliga gånger att jag inte får tala till punkt innan jag blir avbruten. Att det inte finns rum för mig. Jag har dragit slutsatsen att det jag har att säga inte är tillräckligt viktigt.

Jag känner ilska då jag tänker på alla gånger jag låtit mig själv bli nertystad, endera verbalt eller energiskt (då jag märkt att lyssnarens uppmärksamhet glider iväg till annat). Och jag känner lika mycket ilska för alla de gånger jag lät mig nertystas och inte sa något, att jag inte tog plats. Att jag accepterade att inte få berätta det jag hade på hjärtat för att jag tänkte att det inte ansågs intressant nog.

Kanske ligger det någonting i rädslan att inte bli hörd och förstådd som skapar motstånd i skrivandet. Kanske är det rädslan att bli jämförd med andra som är bättre på att skriva. Kanske är det en rädsla att det jag skriver kommer att skapa problem för mig, att jag kommer att bli utstött eller kritiserad, eller ”canceled”. Något som kvinnor fått vara rädda för i århundraden om inte längre.

Hur ska jag då komma igenom denna handbroms i skrivandet? Det vet jag inte, men jag ska experimentera och testa mig fram. Ett sätt är att fortsätta skriva ändå, trots det inre motståndet och använda en del av min ilska för att skriva allt mer och allt längre.

TED talk av Soraya Chemaly med rubriken The Power of Women’s Anger. I pratet talar hon om hur viktig kvinnors ilska är och hur den kan användas som en värdefull resurs. Soraya Chemaly har även skrivit boken Rage Becomes Her.